Tjejer är dramaqueens, eller?

Penntricket får min hjärna att gå på högvarv.

I avsnitt 7 pratade de om kvinnlig och manlig vänskap, vilka som värderas höst och pratar om myter om vänskap.

Jag tycker att de hade väldigt många bra poänger och en stereotypisk bild av tjejer är att vi inte kan ”leka/umgås” mer än 2 i taget, att vi är dramaqueens och är backstabbers.

Visst, ingen rök utan eld men det är oftast extremer som uppmärksammas för de hörs och syns mest men visst det finns hos tjejer men lika mycket hos killar.
Snacka om massa skit jag har fått höra ifrån mina killkompisar igenom åren som de har sagt bakom ryggen på någon i gruppen.

Vi blir lärda redan ifrån barnsben att tjejer inte kan leka i grupp och är det då så konstigt att vi tror det, när vi matas med den myten?
Varför skulle vi inte kunna göra det?

Sen detta med att tjejer är dramaqueens och backstabbers, visst finns de men varför säger vi inte samma sak om män?
Tjejer kanske snackar skit bakom ryggen på en, ger kalla blickar eller kallar en syster för hora medan män misshandlar och mördar.
Vill poängtera ÅTERIGEN för att inte trampa på någons tår att detta gäller ”inte alla män”, men det tror jag att ni förstår.
Det är ju bara att kolla om man är på krogen, en kille råkar gå in i en annan kille så kan det bli slagsmål pga det, hur många gånger har du sett detta ske i mellan två tjejer?
”Disrespectar” man någon så kan man bli skjuten i vissa kretsar, snacka om lättstött.
Vem är dramaqueenen egentligen?

Sen pratade de också om att hamna i ”friendzonen”.
Ni vet den där killen som ställer upp och skjutsar er, finns där och lyssnar när killen har gjort slut men ni känner på er/vet att han vill vara mer än vän.
Visst det är inte snällt att utnyttja sådana personer om man vet om att de vill ha mer, samtidigt om man har varit tydlig med att man enbart vill vara vänner men personen fortsätter på samma sätt så ligger det hos den personen.

Varför pratar man inte om att man blir ”girlfriendzoned”?
Det finns också tvärtom, en tjej som ställer upp, finns där för killen och hoppas på att det ska bli mer osv. (boyfriendzoned)
Om man har varit tydlig med att man inte är intresserad på det sättet, antingen verbalt eller kroppsspråksmässigt, så ligger det hos den andra personen.
Det kan också vara så att man inte har läst av detta och tror att det är ens bästa vän men sen visar det sig att hen bara ville knulla.
Sen finns det de som spelar på att det är så synd om dem, man ska trösta dem och då lägger de in stöten och ”misstolkar” tröst, vänskap för flört och då går det åt helvete.

Sen myten att killar är mer raka och tjejer snackar bara skit och hugger i en i ryggen.
Hmm, vem går du till när allt har gått åt skogen, shit hits the fan och behöver tröst?
Oftast en tjej, eller har jag fel?
Har ofta fått vara en förstående, lyssnande vän, både till tjejer och killar när allt är skit men däremot så har jag aldrig hört att de har vänt sig till sina killpolare när det väl gäller.
Vilket är sorgligt för många gånger känns det som att killar har en mer ytlig relation medan tjejer har mer djupa relationer där man pratar om livets alla gåtor, svårigheter, problem osv.

Det kan man märka om man sitter ensam med en killkompis, han öppnar upp sig, är ”mjuk”  och pratar känslor men sen när resten av killgänget kommer (om man är ensam tjej i en grupp) så ändras stämningen direkt.
Där ser jag en skillnad om det hade kommit in ett gäng tjejer får då ändras inte stämningen generellt.
Jag pratar generellt nu, för självklart finns det killar som är jättebra vänner som inte försöker sätta på sin tjejkompis, har bra och djupa relationer med sina killkompisar osv.

Jätteintressant podd-avsnitt iaf, man fick tänka till lite.

Het sex OCH intimitet

girlslovesextoo-tumblr-tumblr_mzty2qws4t1qg9kfqo1_1280

Har precis avslutat säsong 2 av Casual.

Den serien får mina tankar att snurra varje gång.
(se den om ni inte har gjort det)

De diskuterade om relationer.
Först i en relation är allt nytt, spännande, man har sex hela tiden, man är nyfiken men intimiteten är inte där direkt och det kan man sakna.
Detta kan också ske i kk-förhållande, sexet är grymt men det finns ingen intimitet i det hela.

Sen kommer intimiteten men då försvinner oftast spänningen, äventyret och det där heta.
Det blir oftast så i längre relationer, att det blir vardag och slentrianmässigt.

Vi är upplagda för misslyckande.
Hur många par har både intimiteten och äventyret?
Det där grymma heta sexet som inte är vardag OCH den där mysiga och nära intimiteten?
De som jobbar på sitt förhållande har det nog men de allra flesta har det nog inte.

Sen finns det nog de som hellre vill ha det där intima, vardagliga och trygga medan andra vill ha det där äventyrliga, råa, heta sexet.

Får bara en känsla av att vi lurar oss själva väldigt ofta.
Vi förväntar oss att relationer är så lätta men bra relationer kräver extremt mycket jobb, lyhördhet, respekt för individen och varandra.

Relationer

11896226_832813783497919_9107985787385269469_n

Ja nu har jag tänkt igen, haha!

Vi är alla individer och det kan jag tänka mig att de flesta håller med om.
Vi gillar olika saker; golf, matlagning, vara anställd eller egenföretagare, choklad, chilli, bo på landet eller i stan.
Vi gillar olika saker och detta är okej.

När det kommer till relationer så är det inte okej.

Då ska det vara tvåsamhet, tjej och kille men det blir mer och mer accepterat om man är man och man eller tjej och tjej.
Jättebra att vi blir mer toleranta där och vi växer på det området dag för dag tycker jag.
Jag är dock inte homosexuell så har lite dålig insyn i det, och vill inte nervärdera de som har det svårt pga sin läggning tex.

Sen ska man som kvinna vilja ha barn, vill man inte det så är det något fel på en.

– ”Va, vill du inte ha barn, VARFÖR INTE?”

Ja det är nog den reaktionen man får oftast kan jag tänka mig.
(Fördomsfull?)

Så; man, kvinna och barn ,det är så det ska vara.

Vad händer om man inte passar in i den mallen?

* Vill leva med flera partners? (Polygami)
* Vill leva i ett öppet förhållande?
* Vill inte ha barn?
* Vill leva som singel med olika sexpartners?
* Vill leva helt själv?
Osv.

Detta anser jag inte är helt accepterat i dagens samhälle och folk ser säkert snett på dessa som väljer något av detta.
Varför är detta inte okej när man i allt annat får ha olika smak?

Jag har funderat en hel del kring detta, då man har kommit över 30-sträcket och man ”borde” ha skaffat barn vid detta laget eller börja tänka på det.

– ”Vill jag verkligen ha barn?”
– ”Vill jag leva i en traditionell relation?”
osv.

Har länge funderat och kritiserat normer i samhället, kanske inte så mycket här men i mitt huvud.

– ”Vill jag verkligen detta eller är det samhället som säger till mig att det ska vara så här?”

Denna frågan ställer jag mig ofta nu för tiden och jag tror det är en sund fråga att ställa, hellre nu än senare när man sitter där med äkta man, villa, hund och Volvo.

Mitt svar IDAG är:
(Vilket kan ändras)

Nej jag tror inte jag vill ha barn.
Vet inte om jag vill gifta mig.

Älskar barn men vet inte om jag vill ha egna.
Jag vet inte om jag kan vara så osjälvisk och uppoffra så mycket som barn behöver.
Inte få sova på några år, det stora ansvaret, begränsa mitt liv osv.
Vet att det är ett av de största sakerna man kan vara med om som människa, att bli förälder men ändå.
Om jag träffar rätt man/ den rätta pappan för mitt/mina eventuella barn så visst.

Vill jag ha en ”vanlig” relation?
Ja, om jag hittar den rätta, om inte så nej.
Jag tänker inte nöja mig med ”någon”, bara för att ha ”någon” och inte vara ensam.
En öppen relation är inte aktuell idag, är hellre singel med olika partners som tillfredsställer mina behov (sexuella, intimitet osv) än att ”nöja” mig med någon som är en bra man bara för att.

Trivs som singel men träffar man rätt och blir precis golvad av känslor, så ja visst men inte innan det.

Ja jag funderar en hel del kring dessa normer.

Jag vill ge er alla en eloge som vågar gå utanför ramarna och ha en ”annorlunda” relation, den som strider emot normen, det kan inte alltid vara lätt.
Känns det rätt för er, kör på och skit i vad alla andra tycker för det är era liv och ingen annans.

Allt som är mitt – öppnade ögonen

Tillbaka på jobbet idag.

Var nog lite för tidigt kände jag för nu är man dyngförkyld och mår inte toppen.
Jag har börjat lyssnat ikapp på Morgonpasset, vill höra hela programmet och jag är i maj månad så jag försöker komma ikapp.

Lyssnade på en väldigt intressant gäst idag ifrån 9 majs avsnitt; Anna Svensson som har skrivit en bok ihop med Alexander Alvina Chamberland om våldtäkter.
Titel: Allt som är mitt; våldtäkt, stigmatisering och upprättelse (ska köpa den och läsa den).

Det hon sa fick mig att öppna mina ögon, återigen.
Hon pratade om hur ”folk” ser på våldtäktsoffer/våldtäktsöverlevare.
Hur de ska bete sig, att deras liv är över, hur de ska känna, att de själva blir förövare osv.
Hur det porträtteras i populärkulturen, hur det ses på inom rättsväsendet och hur politiker tacklar frågan.

Hon sa:
–   ”Många säger att bli våldtagen är värre än att bli mördar, för då får du leva med det för resten av ditt liv.” (ej direkt citat)

Så har jag också tänkt men inte längre.

De pratade om hur en våldtäkt ”ser ut” i folks ögon.
Sönderslagen kvinna som sitter, vaggandes fram i en dusch och febrilt tvättat sig för att känna sig ren, så som de visar på film tex.
Så ser ett våldtäktsoffer ut, punkt !

De pratade också om hur en våldtäkt ser ut i ”folks” ögon.
Det ska finnas hot och våld, överfallsvåldtäkter och  hur hela ens värld går under.

Så ser inte verkligheten ut.

Ingen våldtäkt är den andra lik.
Det kan förekomma våld, direkt uttalade hot, utnyttjande när man sover/däckad/drogad, indirekta hot, maktförskjutning osv.

Hon nämnde ett fall om en gruppvåldtäkt, där överlevarens vänner först trodde på henne men sen vände pga att överlevaren fortsatte ha urringade tröjor, umgicks med killar och inte satt hemma helt förstörd och grät hela dagarna i ändå.
KAN hon inte ha blivit våldtagen.

Samhället säger till överlevare HUR de ska bete sig efter ett övergrepp.
VAD du inte får och vad du SKA göra efteråt.

Det tog många år innan jag insåg vad som hade hänt mig och än idag har jag svårt att säga att det var en våldtäkt.

Det föregick inget våld eller hot, vad jag minns.
Jag har aldrig gråtit över det eller suttit i en dusch och försök skrubbat mig ren.
Jag har inte haft problem med intima relationer, haft självskadebeteenden eller blivit en förövare.
Jag har känt/känner att jag har inte rätten att kalla det för en våldtäkt pga stereotypen av vad en våldtäkt är i ”andra ögon”, fast det var precis det de var.

Jag rekommenderar er verkligen att lyssna på denna gäst och fundera kring detta, om ni har tid.
Många har säkert åsikter om detta, speciellt folk som INTE har varit med om detta.

Ens liv är inte slut bara för att man har blivit våldtagen, för en del kan det vara så, men långt ifrån alla.
Jag känner en hel del som har varit utsatta för våldtäkt och deras liv är inte över/förstörda, utan de lever vidare med det, blir starkare än någonsin och riktiga kämpar.

Sluta säg till folk hur de ska känna och agera, alla bearbetar saker på olika sätt.

Säger absolut inte att man inte får gå ner sig, bli deprimerad, vara arg/ledsen efter att en sådan här sak har hänt, men INGEN ska säga till dig hur du SKA reagera och agera för det vet bara du själv.

Så trött på okunskap och stereotyper och detta fick mig att öppna mina ögon lite till.
Tack!

Otrohet

Jag har varit med om otrohet och jag har varit det också, i mina yngre dagar.

Han som var otrogen emot mig (vi var förlovade) knäckte mig totalt, det tog många år innan jag kunde komma över det, bygga upp min självkänsla och självförtroende igen.
Jag trodde att jag var värd detta pga att den personen jag kunde bokstavligt dö för behandlade mig på detta sättet och då skönk mitt självvärde till botten.

Min tanke kring det hela är detta;
Har man en gång gått över den gränsen så är det mycket lättar att kliva över den igen.

Med det sagt så tror jag att man kan ändra sig som människa om man jobbar med/på sig själv.
Struntar man i att reflektera över varför man gjorde det, vad hade man kunnat göra annorlunda och tänka på hur detta inte ska ske igen så lär mönstret fortsätta då vi människor är bundna vid vanor.
Jag har rannsakat mig själv om varför jag har varit det och kommit fram till att det var ett desperata försöka att ta mig ur förhållandet, att ha en ”anledning”, en sjukt dålig sådan om jag får säga det själv.
Idag finns det inte på kartan att göra så emot en person som jag älskar eller en gång har älskar (om kärleken har dött ut i förhållandet).
De förtjänar bättre.

I mina senaste förhållanden så har jag haft ”chansen” till det men sagt nej, även om det har lockat och även om förhållandet inte har varit bra.
Anledningen har varit att de jag har varit ihop med är inte värda det (att bedra dem) och jag vill inte sänka mig till den nivån igen.
Jag har då tagit bort kontakter i mitt kontaktnät som kan vara en ”lockelse” eller som jag enbart har kontakt med i ”sexuellt syfte” eller hur man kan uttrycka sig.
Om de ändå hör av sig så gör jag klart för dem att jag inte är intresserad.

Jag har som regel nu för tiden att; om jag kan göra det inför min partner så är det okej och om jag inte kan gör det så är det inte okej.

Tex:

* Kan jag pussa denna kompis på kinden inför min partner?
Om svaret är ja, då är det okej.
* Kan jag sexchatta med denna kille inför min partner ögon?
Om svaret är nej, då ska jag inte göra det heller.

Sen har alla olika gränser för vad som är otrohet:

* Är det okej att pussa en kompis på kinden/munnen?
* Sexchatta?
* Sova över hos en kompis av motsatt kön ( om man är hetero)
osv.

Hur ofta pratar man om detta i ett förhållande?
Antar man bara att det jag tycker är okej/inte okej tycker min partner också?

Jag tror att olika svek/otroheter kan förlåtas/inte förlåtas, det beror på sveket.

Ja det var lite tankar kring otrohet.
Om ni har några åsikter, skriv gärna så kan vi diskutera.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad

eller…?

Jag försöker leva efter det iaf, även om jag inte är troende/kristen.
Jag ger alla en chans (även om andra säger att personen ifråga inte är värd det).
Folk kan göra misstag och är inte perfekta så man får förlåta ibland.

Men när personer om och om igen gör en besviken, är respektlös och inte värdesätter en ska man då bara ta det eller behandla dem likadant?
Har alltid tagit det och varit vänlig och ställt upp ändå för dessa personer fast de kanske inte förtjänar det, haft vissa relationer på deras villkor och inte mina egna osv.

Idag fick jag en ursäkt som kom några år försent av en bekant.
Jag ställde upp och tog hela smällen medan min vän klarade sig.
Ursäkten kom för sent men den uppskattas och vet inte om jag kan få förtroende för personen igen.
Vi får se…

Sen detta med att killar gillar raka rör, bullshit…
Har man sagt att man ska ha raka rör så skrämmer det mer killar har jag märkt, iaf vissa.
Om man stör sig på något, att det blir för intensivt eller om relationen går åt ett håll man inte vill, SÄG DET DÅ!
Hur svårt kan det vara att kommunicera?
Hur svårt är det att skicka ett enkelt meddelande?
Varför bara ignorera?

Jag skiter i vad folk gör med sin tid men slösa inte med min tack.