Veckans fråga

Allt som är mitt – öppnade ögonen

Tillbaka på jobbet idag.

Var nog lite för tidigt kände jag för nu är man dyngförkyld och mår inte toppen.
Jag har börjat lyssnat ikapp på Morgonpasset, vill höra hela programmet och jag är i maj månad så jag försöker komma ikapp.

Lyssnade på en väldigt intressant gäst idag ifrån 9 majs avsnitt; Anna Svensson som har skrivit en bok ihop med Alexander Alvina Chamberland om våldtäkter.
Titel: Allt som är mitt; våldtäkt, stigmatisering och upprättelse (ska köpa den och läsa den).

Det hon sa fick mig att öppna mina ögon, återigen.
Hon pratade om hur ”folk” ser på våldtäktsoffer/våldtäktsöverlevare.
Hur de ska bete sig, att deras liv är över, hur de ska känna, att de själva blir förövare osv.
Hur det porträtteras i populärkulturen, hur det ses på inom rättsväsendet och hur politiker tacklar frågan.

Hon sa:
–   ”Många säger att bli våldtagen är värre än att bli mördar, för då får du leva med det för resten av ditt liv.” (ej direkt citat)

Så har jag också tänkt men inte längre.

De pratade om hur en våldtäkt ”ser ut” i folks ögon.
Sönderslagen kvinna som sitter, vaggandes fram i en dusch och febrilt tvättat sig för att känna sig ren, så som de visar på film tex.
Så ser ett våldtäktsoffer ut, punkt !

De pratade också om hur en våldtäkt ser ut i ”folks” ögon.
Det ska finnas hot och våld, överfallsvåldtäkter och  hur hela ens värld går under.

Så ser inte verkligheten ut.

Ingen våldtäkt är den andra lik.
Det kan förekomma våld, direkt uttalade hot, utnyttjande när man sover/däckad/drogad, indirekta hot, maktförskjutning osv.

Hon nämnde ett fall om en gruppvåldtäkt, där överlevarens vänner först trodde på henne men sen vände pga att överlevaren fortsatte ha urringade tröjor, umgicks med killar och inte satt hemma helt förstörd och grät hela dagarna i ändå.
KAN hon inte ha blivit våldtagen.

Samhället säger till överlevare HUR de ska bete sig efter ett övergrepp.
VAD du inte får och vad du SKA göra efteråt.

Det tog många år innan jag insåg vad som hade hänt mig och än idag har jag svårt att säga att det var en våldtäkt.

Det föregick inget våld eller hot, vad jag minns.
Jag har aldrig gråtit över det eller suttit i en dusch och försök skrubbat mig ren.
Jag har inte haft problem med intima relationer, haft självskadebeteenden eller blivit en förövare.
Jag har känt/känner att jag har inte rätten att kalla det för en våldtäkt pga stereotypen av vad en våldtäkt är i ”andra ögon”, fast det var precis det de var.

Jag rekommenderar er verkligen att lyssna på denna gäst och fundera kring detta, om ni har tid.
Många har säkert åsikter om detta, speciellt folk som INTE har varit med om detta.

Ens liv är inte slut bara för att man har blivit våldtagen, för en del kan det vara så, men långt ifrån alla.
Jag känner en hel del som har varit utsatta för våldtäkt och deras liv är inte över/förstörda, utan de lever vidare med det, blir starkare än någonsin och riktiga kämpar.

Sluta säg till folk hur de ska känna och agera, alla bearbetar saker på olika sätt.

Säger absolut inte att man inte får gå ner sig, bli deprimerad, vara arg/ledsen efter att en sådan här sak har hänt, men INGEN ska säga till dig hur du SKA reagera och agera för det vet bara du själv.

Så trött på okunskap och stereotyper och detta fick mig att öppna mina ögon lite till.
Tack!

The talk

Har funderat på detta i några dagar.

Jag är inte en förälder än men tänker en del på hur jag ska uppfostra mina barn angående rätten till sin kropp m.m.

Det jag har funderat en hel del på är detta.

Enligt normen ska man informera sina döttrar om att man inte ska gå hem själv i mörkret från krogen/kompisen eller gena genom mörka parker m.m.

Detta gör man nog som vuxen som en omtanke i första hand men samtidigt så lägger man ett ansvar på döttrarna.
Vi lägger detta ansvaret på våra döttrar, inte förövarna.
Detta kan leda till en skuld hos våra döttrar.

Om du går hem själv, genom en mörk park så får du skylla dig själv lite.
De får skylla sig själv lite om de blir överfallna och våldtagna för de gick hem själva, i mörkret.

Har man detta samtalet med sina söner?
Gå inte ensam hem, gena inte igenom mörka parker osv?

Det borde man tycker jag.
Visst chansen att en kille blir överfallsvåldtagen är betydligt mycket mindre än för en tjej men det kan hända.
Den större sannolikheten är att sonen blir misshandlad eller rånad eller både och, men det är lika viktigt att prata om detta med dem.

Sen vänder vi på detta.
Vi säger till våra döttrar vad de ska tänka på och göra men gör vi det med våra söner?

Sätt vi oss ner och berättar att ett nej är ett nej.
Att det inte är okej att smeka, kyssa, pilla eller ha sex med en person som ligger avdäckad på en fest?
Att det inte är okej bara för att alla andra gör det i en grupp osv.

Med dem jag har pratat med så har de inte haft det snacket med sina söner.

Varför?

Vad jag har förstått så tror de inte det om sina söner.
Det kan jag förstå att man inte vill göra, men alla dessa våldtäktsmän i Sverige har troligen en mamma och en pappa.
De trodde nog inte heller det som sin son.
En våldtäktsman eller sexualförbrytare behöver inte vara psykiskt sjuk, haft en dålig uppväxt eller knarka osv.
Väldigt många av dem är vanliga Svenssons, men det är svårt att ta in för oss.

Sen om vi vänder på det igen.

Har vi vuxna detta snacket med våra döttrar?

Att det inte är okej att gå fram på krogen och greppa tag i kronjuvelerna på en kille.
Att killar inte alltid vill ha sex, bli tafsade på, alltid ställer upp och är kåta 24/7.

En bekant till mig berättade om en man som jobbade som servitör.
Då och då sexuellt ofredade sig medelålders kvinnor på honom genom att kräva att få lägga ner pengarna i hans ficka och sen tog sig friheten att känna lite extra.

Detta kränkte honom och med allt rätt.
Ingen har rätten till att ta på din kropp förens du har gett din tillåtelse.

Enligt normen/samhället ska en man ta sådant, för de är villig jämnt eller hur?

Sådana här tankar har jag haft de senaste dagarna.
Vad vi lär våra döttrar och vad vi lär våra söner.
Det skiljer sig åt rätt rejält tror jag.

Hur tänker ni?

Har börjat få kontakt med en tjej som driver en intimleksaksbutik på nätet.

Riktigt härligt och go tjej.
Accepterade henne som vän på Facebook igår och idag kommer denna kommentaren upp:

”Vad får man ut av att ringa och stöna i telefon till en kundtjänst för sexleksaker? fattar inte.. creepy…”

Det visar sig att det är en man som ringer till deras kundtjänst, stönar och tillfredställer sig mellan frågorna.
Han har även ringt till hennes tidigare arbetsgivare.
Detta har hållit på i 4 år.

Nu har hon polisanmält honom, när han av misstag missade att skydda sitt nummer.

Sen berättar en annan tjej detta:

”Jag har haft en som står i parkeringshuset mitt emot min butik, ringer o vill att jag ska beskriva ingående hur man använder en lösvagina, samtidigt som man hör hur han tillfredställer sig själv, men jag gick ut på gatan o fotade honom, samt gjorde en anmälan till polisen…… Han slutade !! ”

Visst, vi tänder på olika saker men det ger inte rätten att ofreda en annan människa.

Bara för att man arbetar med intimleksaker eller sex och samlevnad, betyder inte det att man vill höra sådant här.

Finns så många fördomar om personer som säljer intimleksaker:

–   De är villiga att ligga med vem som helst.
–    Det är acceptabelt att ringa och stöna i telefonen till dem.
–   Det är okej att anta att det är självklart att man får ligga med dem på ett homeparty.
–   De är vilddjur & ohämmade i sängen.
–   De är nymfomaner
m.m

Vi är människor vi med.
Bara för att man arbetar med sex och samlevnad betyder inte det att man får gör vad man vill emot oss.
Bara för att jag har ett stor intresse för sex betyder inte att man får ofreda mig, anta att jag är en slampa eller slänga iväg olämpliga kommentarer.

Visa oss lite respekt och värdighet.
För mig är intresset ”sex och samlevnad” precis samma sak som att ha sport eller matlagning som intresse.
Detta kan inte vissa förstå.

Detta är inte riktat till er läsare för ni är underbara, bara så ni vet det.

Har blivit bättre på att säga ifrån när någon går över gränsen, men MÅSTE jag verkligen behöva göra det?
Vet ni inte själva vart gränsen går?

Satt och kollade på ”Sex with mom and dad” för några dagar sedan.
(Ett program där ungdomar går till Dr. Drew för att kunna prata om sex med sina föräldrar)
Oftast är det tjejer med i det programmet och papporna är oftast inte speciellt roade över detta.

Då fick det mig att tänka.
Oftast är föräldrar (rätta mig om jag har fel) rädda för vad ens dotter kan råka ut för eller vad hon gör sexuellt, men mindre oroade över sina söner.
Tror det snackas mer med tjejerna om sex, att skydda sig, inta ha sex med någon man ej vill ha sex med osv.

Hur ofta sätter sig föräldrarna ner med sina söner och pratar sex, respekt inför varandra och att nej betyder nej.
Visst man kanske drar ramsan om blommor och bin, skydda dig med kondom osv men pratar man om att ett nej är ett nej eller att det är inte okej att ”kladda” på en för full tjej?

Varför jag kom in på detta är för att oftast är dessa förövare män som ofredar.
Självklart finns det tjejer som ofredar män med.
Som nyper en kille i rumpan eller grabbar tag i ”paketet” utan lov.
Detta ska inte killar acceptera heller och de borde anmäla detta mer.

Tror att många killar inte anmäler för att fördomen om att killar alltid ska va kåta och med på noterna finns kvar.
Att det spelar ingen roll vem kvinnan är, att killar ligger med nästan vad som helst.
Så är det självklart inte men dessa fördomar finns och säkerligen hos polisen med.
Så rädslan att inte bli tagen på allvar finns nog hos killarna.

Blir iaf så less på dessa människor som inte visar oss i branschen respekt.