1 veckas uppehåll

Hej alla läsare!

Jag tar ledigt första veckan i år ifrån bloggen.
Jag har varit yr i skallen konstant en längre tid och håller just nu på att reda ut varför.
Tagit massa prover och en röntgen på skallen och inväntar svar.

Börjar bli extremt trött så känner att min energi måste gå till vardagen just nu.
Lovar att komma åter snart och får jag energi i veckan så ordnar jag bloggen.
Kommer troligen läsa kommentarer osv under veckan dock.

Ta hand om er!

Fy fan vad skönt

Hej alla underbara!

Är så tacksam för att ni finns kvar här.

Har idag äntligen fått gråta ut.
Min sambo har gått och lagt sig, lugnande musiken på och massa goa vänner via internt som jag har pratat med via Teamspeak (ett program som Skype typ).
Lyssnade på massa musik och tårarna bara började forsa.
Stängde av mikrofonen och bara grät.
Hysteriskt grät.

Det har jag inte gjort på så länge men har så länge velat det.
När de känslorna har kommit så har det alltid varit folk omkring mig; läkare, kurator, sambon, familjen eller vänner.
(kan inte gråta med folk runt omkring mig)
Då har jag tryckt undan dem och tänkt att jag gråter när jag är ensam men är så sällan det.
Ofta håller jag det tillbaka och tänker att jag tar det när jag duschar och då försöker jag men det går inte…
Då blir jag bara förbannad att det inte går.

Idag tappade jag det dock.
Sambon sov, vi satt och tipsade varandra som musik osv men vet inte vad som utlöst det och jag skiter i det dock men det hände och det kändes så skönt.

Sedan min sjukskrivning i slutat av november (kanske inte har skrivit om det) så har tankarna snurrat.
Fick göra ett test hos läkaren i slutet av november och jag ligger på näst högst nivån av depression, medel deprimerad enligt dem, för 1 månade sedan.
Gick till kuratorn förra fredagen men verkade som att jag inte behövde komma tillbaka vilket jag tycket var konstigt då jag har blivit diagnostiserad som deprimerad.
Har inte tänkt mig själv som deprimerad men sedan jag var hos kurstorn så har tankarna snurrat och jag har ifråga sätt allt.

Är jag är en bra vän?
Vad gör jag med mitt liv?
Vad vill jag med mitt liv?
Vilka ställer verkligen upp för mig osv?

Ibland känner jag att jag bara vill bryta ihop, få en psykisk kollaps där jag inte har kontroll över något.
Till och med när jag satt idag och bröt ihop i hysterisk gråt höll jag för ögonen, ifall någon hade hackat min kamera och tittade på.

Ja jag vet, låter sjukt men sådant jävla kontrollfreak är jag ibland.
Därför önskar jag att jag NÅGON GÅNG kunde släppa all denna jävla kontroll och bara vara mig själv.
Är så sällan jag är det.

Ett sådant här ärlig inlägg har jag nog aldrig skrivit men ni finns där och det är nog därför.

Tack för mig!

Ha en trevlig natt!

Otrohet

Fick ett tips av en läsare (Addy) i dec om att skriva om otrohet.

Har inte haft någon inspiration till att skriva mer djupgående inlägg det senaste.
Det beror nog på att jag har mycket runt mig nu med 3 jobb, tankar om att starta eget, säljer massa saker via internte m.m.

Iaf jag hade tänkte ta upp otrohet.

Jag är ingen expert på ämnet men jag har varit otrogen och en partner till mig har varit otrogen (som jag vet om), så jag har sett båda sidorna.

När jag blev bedragen så hade vi två olika uppfattningar om det.
Vi hade ett upphåll och enligt honom var det ett snällare sätt att göra slut på.
För mig är ett uppehåll att man är ifrån varandra och funderar på hur man ska göra med förhållandet och alltså inte är singel och kan ”ligga runt”.
Han ansåg inte att det var otrohet och jag ansåg att det var det.

Iaf när jag fick reda på detta av en gemensam vän på en fest så slog det slint i huvudet på mig.
Jag såg svart och minns inte speciellt mycket.

–   ”Han har knullat en brud 3-4 gånger” sa våran gemensamma kompis ungefär.

Jag sprang ut lägenheten, och min kille eller vad man nu ska kalla det följde efter när han fick höra att jag hade fått reda på detta.
Det är enda gången jag har skällt ut en person och minns inte ens allt.
Vet bara att jag skällde och att hela min värld raserade.

Denna personen hade jag gett mitt allt till.
Jag skulle ha kunnat gifta mig med honom (vi var förlovde), skaffat barn osv.
Vi hade till och med bestämt vad våran son skulle heta om vi fick en son.

Att den personen som jag värdesatte mest i hela världen kunde göra en sådan här sak emot mig fanns inte i min värld.
Jag skulle ha kunnat dött för denna personen och så gör han så här.

Detta ledde till väldigt dåligt självkänsla har jag kommit fram till i efterhand.
Om den personen som jag älskar mest tycker att jag inte är värd mer än så här, så är det nog så.
Detta ledde till att jag låg runt en hel del, ville bli älskad men jag var bara ett ligg.

Säger inte att otroheten var den enda komponenten i detta men det var den utlösande faktorn.
Fanns massa andra komponenter så som jobbiga familjesituationer, press och stress i skolan, mådde dåligt psykiskt och mycket annat.

Det tog mig lite mer än 6 år att få upp min självkänsla igen.
Hade inte världens bästa självkänsla innan men inte jättedålig heller.
Min självkänsla har jag jobbat på med en kurator och med en vän som har coachat mig lite.

Jag ”förlät” honom på några dagar och jag låtsades att allt var som förr, men det var inte som förr.
Vi gjorde slut någon månad senare och sen vart tillsammans igen.
Till slut så gick det inte längre så jag fick göra slut.

Jag älskade honom men jag var inte kär längre och kunde inte släppa detta sveket.
Jag ville så gärna komma över det men just då gick det inte.
Så var det för mig.

En del klarar av att förlåta sin partner och ibland kan det stärka en relation.
Skulle gärna vilja höra en sådan historia.

Man är otrogen av en anledning och det kan vara:
* Att man inte är nöjd med sexlivet
* Förhållandet har tappat gnistan
* Dålig självkänsla och vill få bekräftelse av någon annan
* Tar varandra för givet
* Kärleken finns inte kvar och man är otrogen som en enkel utväg från förhållandet
* Tillfället ges och man tänker sig inte för, tex på fyllan
* Otrogen som en hämd
osv.

Jag har ett tips till er:

Om tanken dyker upp på, ställer er frågan:

–   ”Är ETT ligg/kyss/hångel värt att förstöra ditt förhållandet?”

Är svaret nej, var inte otrogen.
Är svaret ja, då borde du fundera på om du ska vara kvar i det förhållandet.

Sen tror jag att otrohet kan såra olika djupt hos personer.
Det beror på hur man mår rent allmänt, hur bra självkänsla man har, hur kär man är i sin partner osv.
Att bli sviken är aldrig roligt men det kan lämna olika djupa spår.

Sen har jag varit på andra sidan och varit otrogen.

Första gången var det för att jag ville ut från förhållandet och vågade inte/tog inte tag i det, dock berättade jag aldrig det för honom, få personer som vet om detta.
Den andra gången var som hämnd, för att ge igen, det hjälpte inte direkt…

Jag berättade de aldrig för någon av dem och om det är rätt eller fel vet inte jag.
Det är också en fråga:

–   ”Ska man berätta att man har varit otrogen?”

På ett sätt ja, för man vill inte vara den enda som inte vet om det, om flera personer vet om det.
Om den otrogna parten har berättat för vänner osv.
På ett sätt nej, för det sårar nog mer än vad det hjälper.
Det är en svår fråga måste jag säga.

Kommentera gärna med era åsikt och erfarenheter.