Veckans fråga


Relationer

11896226_832813783497919_9107985787385269469_n

Ja nu har jag tänkt igen, haha!

Vi är alla individer och det kan jag tänka mig att de flesta håller med om.
Vi gillar olika saker; golf, matlagning, vara anställd eller egenföretagare, choklad, chilli, bo på landet eller i stan.
Vi gillar olika saker och detta är okej.

När det kommer till relationer så är det inte okej.

Då ska det vara tvåsamhet, tjej och kille men det blir mer och mer accepterat om man är man och man eller tjej och tjej.
Jättebra att vi blir mer toleranta där och vi växer på det området dag för dag tycker jag.
Jag är dock inte homosexuell så har lite dålig insyn i det, och vill inte nervärdera de som har det svårt pga sin läggning tex.

Sen ska man som kvinna vilja ha barn, vill man inte det så är det något fel på en.

– ”Va, vill du inte ha barn, VARFÖR INTE?”

Ja det är nog den reaktionen man får oftast kan jag tänka mig.
(Fördomsfull?)

Så; man, kvinna och barn ,det är så det ska vara.

Vad händer om man inte passar in i den mallen?

* Vill leva med flera partners? (Polygami)
* Vill leva i ett öppet förhållande?
* Vill inte ha barn?
* Vill leva som singel med olika sexpartners?
* Vill leva helt själv?
Osv.

Detta anser jag inte är helt accepterat i dagens samhälle och folk ser säkert snett på dessa som väljer något av detta.
Varför är detta inte okej när man i allt annat får ha olika smak?

Jag har funderat en hel del kring detta, då man har kommit över 30-sträcket och man ”borde” ha skaffat barn vid detta laget eller börja tänka på det.

– ”Vill jag verkligen ha barn?”
– ”Vill jag leva i en traditionell relation?”
osv.

Har länge funderat och kritiserat normer i samhället, kanske inte så mycket här men i mitt huvud.

– ”Vill jag verkligen detta eller är det samhället som säger till mig att det ska vara så här?”

Denna frågan ställer jag mig ofta nu för tiden och jag tror det är en sund fråga att ställa, hellre nu än senare när man sitter där med äkta man, villa, hund och Volvo.

Mitt svar IDAG är:
(Vilket kan ändras)

Nej jag tror inte jag vill ha barn.
Vet inte om jag vill gifta mig.

Älskar barn men vet inte om jag vill ha egna.
Jag vet inte om jag kan vara så osjälvisk och uppoffra så mycket som barn behöver.
Inte få sova på några år, det stora ansvaret, begränsa mitt liv osv.
Vet att det är ett av de största sakerna man kan vara med om som människa, att bli förälder men ändå.
Om jag träffar rätt man/ den rätta pappan för mitt/mina eventuella barn så visst.

Vill jag ha en ”vanlig” relation?
Ja, om jag hittar den rätta, om inte så nej.
Jag tänker inte nöja mig med ”någon”, bara för att ha ”någon” och inte vara ensam.
En öppen relation är inte aktuell idag, är hellre singel med olika partners som tillfredsställer mina behov (sexuella, intimitet osv) än att ”nöja” mig med någon som är en bra man bara för att.

Trivs som singel men träffar man rätt och blir precis golvad av känslor, så ja visst men inte innan det.

Ja jag funderar en hel del kring dessa normer.

Jag vill ge er alla en eloge som vågar gå utanför ramarna och ha en ”annorlunda” relation, den som strider emot normen, det kan inte alltid vara lätt.
Känns det rätt för er, kör på och skit i vad alla andra tycker för det är era liv och ingen annans.

Del av min tenta

Hej alla underbara!

Jag fick väldigt bra kommentarer på min tenta.
Så som:

* Mycket väl utförda uppgifter
* Bra
* Genomgående bra

Vart riktigt stolt över mig själv, var ett bra tag sedan jag fick beröm av mina ansträngningar och det kändes riktigt bra.

Tänkte dela med mig av en del av min tenta.

Sista frågan var så här:

Diskutera (2 sidor) hur samhällets (inklusive familjens) förhållningssätt till sex och  till människans sexualitet påverkar/kan påverka barnets sexuella utveckling och könsrollsutveckling fram till vuxenstadiet.

Barns första sexuella upplevelse är oftast ifrån mammans bröst vid amning.
De lär känna världen utifrån  känslor som förmedlas av andra personer i sin omvärld, där spegelnevroner spelar in.
Något som kan gå fel här är att om man ammar, som barnet uppfattar som väldigt mysigt och behagligt, och mamman uppvisar obehag kan göra att man kopplar ihop händelser med ”fel” slags känslor.
Detta kan vara en av anledningarna till schizofreni.
(Johansson Ingemar, 10 september 2013, föreläsning: Prenatal fosterutveckling samt utvecklingen under barn och tonårstiden)
Självklart måste flera ”felkopplingar” göras och det räcker inte med en enda ”felkoppling”.

Som barn formas vi av samhället, föräldrarna och tid och rum och vi får lära oss vad som är ”normalt”, inom ramen av det heteronormativa och även vad som inte är ”normalt” och accepterat.
Med tiden ändras dessa normer men det tar oftast tid, så som sexuella läggningar, preferenser eller familjekonstellationer.
Ett exempel på detta är undersökningen HIV och aids i Sverige när påståendet ”Att vara homosexuell är inget onormalt”.
1987 svarade 16-24-åringar på detta och cirka 30% av männen och 60 % av kvinnorna instämde i påståendet.
2007 ställdes samma fråga igen och då hade siffran ökat till 65 % respektive 90 %, med andra ord en minoritet av de unga ansåg att det var ”onormalt” att vara homosexuell.

Min mening är att som barn, rent generellt, har vi inget val i våran sexualitet utan vi uppfostras som heterosexuella, även om många inte anser barn som sexuella varelser.
Ett exempel på detta är om en tjej leker mycket med en kille på förskolan så är de kära i de vuxnas ögon, men om en tjej leker mycket med en tjej är de enbart vänner.
(Ambjörnsson Fanny & Jönsson Maria 2010:126)
Heterosexualitet är så ”normalt” och självklart på något sätt, att vi inte ens tänker på det som en sexuell läggning och detta måste vara väldigt jobbigt för dem som inte är heterosexuella.
Detta kan leda till ett utanförskap som kan bli destruktivt så som dålig självbild, depression, självskadebeteenden, sociala fobier, missbruk osv.
Om man hittar ett community som stöttar ens läggning/preferenser kan nog detta stärka en som person.
Att familjen och de närstående accepterar ens läggning/preferenser är oftast väldigt viktigt.
Om man inte tror att familjen/samhället kan accepterar ens sexuella läggning, normbrytande livsstil så som polygami eller valet av avhållsamhet då väljer man kanske att inte berätta och detta blir en psykisk press att upprätthålla den heteronormativa masken som i längden kan vara rent ut sagt livsfarlig.
Depression, självmordstankar, självskadebeteenden, missbruk, dålig självbild, självmord m.m.
Att inte bli accepterad av familjen tror jag är ett mycket hårdare slag än att inte bli det av samhället.
Det är långt ifrån alla som inte blir accepterade, som blir deprimerade, missbrukare eller har en dålig självbild osv dock.
Även om man är heterosexuell så kan man sticka ut ifrån det heteronormativa med udda preferenser/familjekonstellationer så som BDSM, polygami eller avhållsamhet.
Att inte bli accepterad kan leda till att man väljer ett liv som man inte är nöjd med och där med sviker sig själv.

Ett annat exempel på hur normerna ändrar sig är att 1910 antog riksdagen en lag mot marknadsföring och försäljning av preventivmedel i Sverige.
Detta resulterade i en ökning av oönskade graviditeter och spridningen av könssjukdomar.
Idag får man gratis preventivmedel på ungdomsmottagningar, rabatterade priser för vuxna och det är en självklarhet att man ska göra reklam för preventivmedel så att alla har en möjlighet att skydda sig på bästa sätt.
Att det finns mer information idag om preventivmedel föreberedder de unga och de kan ta ansvar för sin sexualitet.

Att prata med sina barn om sex och samlevnad från en tidig ålder tror jag förbereder dem bättre inför sitt liv som sexuella varelser.
De får mycket information via media, skolan och samhället men mer kunskap är makt och det är viktigt att de får korrekt information.
Tex ge sin dotter en liten spegel vid tidig ålder så att hon kan se hur hon ser ut i underlivet, inte skambelägga onani, uppmuntra till att skydda sig, att inte anta att sitt barn är heterosexuellt och ha en positiv inställning till sex m.m.
Självklart måste man anpassa nivån på informationen man ger till sina barn beroende på i vilken ålder de är i.
Jag tycker att man borde prata om att man har rätt till sin egen kropp, ingen har rätt att ta på den om man inte vill och att ett nej är ett nej.
Man borde även ta upp det motsatta, både till en dotter och en son, att man inte får tvinga sig på en annan person, att ett nej är ett nej och att det är tex inte rätt att ”ge sig på” en person som inte kan försvara sig själv och/eller inte kan säga nej om de är tex utslagna av alkohol eller droger.
Många pratar med sin döttrar om att man inte ska gå hem själv efter krogen/kompisen, inte ta en genväg via en mörk park eller ha för utmanande kläder för det kan ge fel signaler.
Allt för sällan pratar man med sina söner om att ett nej är ett nej, även om det är 4-5 kompisar som hejar på en och inte tagit ett nej för ett nej.
Sedan kan man vända på det och tala om för sina döttrar att det är inte okej att grabba tag i en okänd killes kön på krogen eller att även killar kan säga nej till sex, även för sina söner att det är okej att säga nej till sex och att bli sexuellt antastad är inte okej.

Att få och ta till sig information är väldigt viktigt och då får du de bästa förutsättningarna för ett hälsosamt, ansvarsfullt och njutningsfullt sexliv enligt min mening.”

Tack för mig!