Imagine Dragons levererade igen!

Förra torsdagen så var det konsert!
Globen, Imagine Dragons, ståplats och helt själv.

Första gången jag gick själv och hade ståplats men det gick bra.
De levererade som vanligt, har sett dem 3 gånger nu och det kommer bli flera gånger.

På fredagen åkte jag vidare till Sundsvall.
Utgång med vänner på fredagen och sen mys med killen fram till tisdagen.
Var precis vad jag behövde, det kom i rätt tid.

Jag har haft det tufft den senaste tiden med sjukdom, försäkringskassan som är djävulen och vägrar ge mig sjukpeng, privata saker som har varit tuffa m.m.

Sen kom bomben att Avicii gick bort.
Satt med vänner via datorn och vi satt som fågelholkar.
Hur?
Varför?
Va?
Frågorna var många och sen såg jag dokumentären några dagar senare och allt föll på plats.
Hans mod att uttrycka sin ångest, sjukdom och sina behov men ingen lyssnade.

”Jag vill verkligen inte riskera någonting igen.
Jag vill inte hamna nere i ett hål igen.”

”Jag har sagt till dem att jag inte kommer kunna spela längre.
Jag har sagt att jag typ kommer att dö.”

Ingen lyssnade…

Hans ord satte sig, jag kände så väl igen mig i honom och hans sjukdomsbild.

– ”Ah men du behöver inte tänka på detta nu, det är inget att stressa över”
– ”Det försvinner ju inte, bara för att vi inte pratar om det”

När folk säger: Stressa inte, tänk inte på det osv så menar de väl men det de inte förstår är att minsta lilla grej kan stressa sönder en.
Det är inget man väljer utan kroppen reagerar så instinktivt.
Normaltillståndet är stress och det som är onormalt är ett lugn i kroppen som man har när man är frisk.
Det går inte bara att stänga av, det är sjukdomen.

Sen lägg på ångest, panikattacker, skuldkänslor för att man inte orkar/kan göra det man förut har kunnat göra, sorgen över att man inte känner igen sig själv längre, sorgen att man inte kan/orkar göra saker man förut njöt av osv.
Det blir en del.

Efter att ha sett denna dokumentär och återigen negativa besked ifrån försäkringskassan (4 olika läkare har skrivit X antal läkarintyg men inget duger) så slog det ner som en bomb på mig.
Jag släppte fasaden och hopplösheten lät jag komma in.

Gör inte jag något åt hur jag lever mitt liv idag så kommer jag att dö.
3-4 depressioner (med ångest och panikångest) och haft utmattningssyndrom 2 gånger inom loppet utav 5 år och jag är enbart 32 år.

Jag kämpade ända in i kaklet för att inte hamna i en depression igen men försäkringskassan satte stopp för det.
Tack vare dem har jag blivit sjukare och måste med största sannolikhet börja jobba 100% igen inom en väldigt snar framtid fast jag inte är frisk.

Jag måste göra något, annars kommer jag att dö.
Det här håller inte.

Vid min förra depression så fick jag för första gången självmordstankar och det skrämde skiten ur mig.
Hur kan man ens tänka så?
Det gjorde mig rädd men jag tog tag i det, pratade med min kurator om detta och det gick bra den gången.

Denna gången blev jag inte rädd, jag blev likgiltig.
Min logiska del av hjärnan säger:
-” Det är nu du ska vara rädd”
Men min sjuka hjärna säger:
– ”Jag orkar inte bry mig längre”

Så ja, jag måste göra något för annars kommer dessa sjukdomar att ta död på mig.

Närhet

tumblr_lyurikHuWQ1qkp0j6o1_400(Bilden är tagen ifrån girlslovesextoo.tumblr)

Återigen hade jag ett givande telefonsamtal natten mellan lördag och söndag med en ”nyfunnen” vän.

Vi har känt varandra ett tag men det senaste så har vi blivit mer av vänner än bekanta.
Vi kom in på singellivet igen, då vi båda är singlar, och hur mycket man saknar närhet.
Inte just sexet/liggandet/knullandet utan närheten.
Att sova bredvid någon, kramas och mysa framför en film osv.

Vi människor behöver närhet och kroppskontakt och får vi inte det så kan det leda till nedstämdhet och depressioner tex.
Ett för tidigt fött barn som får kroppskontakt har en större chans att överleva än ett barn som inte får det tex och det säger en del.

När jag var yngre så hade jag en period då jag jagade närhet.
Tog det lite här och var, bara jag fick det.
Vart att man låg med killkompisar, fast man egentligen bara ville vara nära någon.
I efterhand kan jag titta tillbaka på det och reflektera över det och lära mig av det.

I somras/höstas så använde jag mig av närhet också för att dämpa ångest/panikattacker.
Jag sov dålig, hade konstant ångest och panikattacker och att då få somna i någons famn utan ångest/panikattacker var guld värt, även om det bara var för 1 natt.

Visst detta resulterade i en del stök i mitt liv då jag under perioder hade mer än 1 person att dämpa min ångest med.
Hade inte dessa relationer för att dämpa min ångest men de hjälpte till mot den, vilket var ett plus och tyvärr så bidrog vissa relationerna till en del ångest också.
Vart ju som sagt var kär i en av personerna (var ”exklusiv” med honom ett bra tag) och när det inte var besvarat så tog jag till flykt till en annan person för att dämpa den där jävla ångesten.
Visste att detta kanske inte var rätt lösning men just då hittade jag ingen annan utväg.

När man använt alkohol, funderat på att ta illegala droger för att dämpa ångesten så var det ett lätt val att vända sig till en annan person, få närhet och somna på hans arm.

Brukar skämta om att jag är en ”närhets-juky” och det stämmer nog till en viss del.
Blir lätt så när mitt liv har sett ut som det har gjort det senaste.
Inget jobb, går hemma hela dagarna utan någon fysisk kontakt med någon (pratar med folk via datorn varje dag dock men inte samma sak), inga nära vänner som bor här osv.
Ska bli ändring på det dock, letar jobb och bostad som bara den just nu.

Kanske ska åka iväg i helgen och träffa en kompis.
Vi får se hur helgen planeras.
Varit hemma nu hela januari och rastlösheten spritter i kroppen.

Ja, det var dagens tankar det…

Störd sömn

Hej alla!

Panikattackerna och ångesten börjar sakta försvinna, yeah !
Tyvärr har min sömn börjat krångla istället sen ca 2-3 veckor tillbaka, svårt att somna men när jag sover så sover jag oftast.
Inte igår dock…

Lade mig för jag var trött för en gångs skull och somnade faktiskt rätt snabbt.
Låg och kollade på en serie och sen somnade.
Efter att ha sovit i ca 10-15 min så vaknar jag av att en kvinna skriker för full hals på serien, hon föder barn…
Vaknade och var pigg.

Somnade om efter ca 2 timmar och sov gott.
Då hamnar jag i sömnparalys.
Svårt att förklara men man är vaken fast man sover.
Du är vaken men kroppen är förlamad och har inte vaknat till än.
Fick lite lätt panik men visste var det var för jag har haft det tidigare (var länge sedan nu dock) och de har pratat om det på Morgonpasset i P3.
Kunde styra min dröm och bestämma vart jag skulle i den och visste att jag drömde osv.
Slutade dock med att jag trodde att jag var vaken för jag låg precis i samma position så som jag gjorde i verkligheten som i drömmen i sängen.
Någon lägger sig i sängen, jag får lätt panik, sen sätter sig personen över mig och håller fast mig med sina knän på mina armar.
Får full panik för personen agerar som en överfallsvåldtäktsman.
Ser vem det är och blir lite lugnare, det är någon jag känner och sen vaknar jag upp helt.
Sjukt läskigt.

Tog väl ca 1-2 timmar att somna om igen, sjukt lång dröm igen och sen väcks jag av något, minns inte vad.
Sen tar det återigen någon timme innan jag somnar igen.

Var ingen toppen natt direkt.

Har fått en insomnia-vän iaf, Erika.
Hon är sjukskriven just nu och har också sömnproblem så vi sitter uppe ibland på nätterna när vi inte kan sova eller pratar i telefonen tills en av oss börjar bli trött.
Hoppas att hon snart blir bra.
Håller en tumme gumman!

Hoppas ni sover som man ska iaf 😀

Läkartid

Nu bär det snart av till läkaren.

Har blivit sjuk 2 gånger på 2 månader, infulensaliknande.
Lite feber, hosta, snorig, matt i kroppen, ingen matlust osv.
Ska även gå igenom min panikattacker, yrsel som jag har haft i 1,5 vecka, min svimning för 2 veckor sedan osv.

Troligtvis blir det en sjukskrivning för jag känner att min kropp orkar inte mer just nu.
Är konstant likgiltig eller nedstämd och ler nästan endast för att det ska se bra ut.
Kuratorn har inte hört av sig tyvärr så får väl ringa dit igen, det var dock 20 personer i kö när jag pratade med henne för 2 veckor sedan.

Jag vet varför det är så här, eller iaf två stor anledningar.
Den ena är att jag var på väg in i väggen/utmattningssyndrom i våras/somras och kroppen har fortfarande inte blivit helt frisk än och den andra anledningen kan jag inte prata om tyvärr.

Det var länge sedan nu som jag kände mig som mig själv och jag saknar mig själv.
En glad, positiv och frisk Nathalie med massa energi och ambitioner istället för en likgiltig, tråkig, negativ Nathalie utan energi till något.
Jag gillar inte ens att vara bland folk längre, vilket jag vanligtvis älskar.
Att gå på tillställningar med massa folk som jag inte känner/knappt känner tex orkar jag knappt idag.

Bloggen blir lidande och jag vet att ni har förståelse för det, ni är bäst, men det känns så tråkigt att jag enbart ”spyr ut” negativa saker den senaste tiden.
Jag vill inte framställa mig som något jävla offer som letar uppmärksamhet och bekräftelse, för det hatar jag.
Samtidigt vill jag inte vara ”fejk” och skriva att allt är toppen och guld och gröna skogar.
Detta är min plats att skriva av mig och jag brukar uttrycka mig bäst så.

Jag kan säga att när jag läser era kommentarer så ler jag genuint och inte för att det ska ”se bra ut”.
Ni får mig att känna att jag inte är ensam, vilket jag insåg igår att jag gjorde.
Stod i duschen och bara kände mig så ensam…

Tack till alla er som stannar kvar!