Är romantiken död?

11143338_863050870454167_3111102579196428984_n

Det slog mig häromdagen att vad sjukt länge sedan man vart uppvaktad.

Är romantiken död?

Pratade med en kompis om detta, hon har dejtat lite det senaste, vilket jag ifs inte har gjort, och vi kom fram till att det sker så sällan.
Att någon tar sig tiden och anstränger sig lite.

När skickade du blommor till någon senast?
När skickade du ett vykort senast?
När uppvaktade du någon sist?

Eller är du den där personen som gör allt det här men inte får något tillbaka?
Ja de finns också.

Senast jag vart uppvaktad var när jag dejtade mitt ex.
Han överraskade mig med middag, vin, levande ljus, uppklädd i skjorta, väst och finbyxor osv.
Vart så paff och så himla glad, och detta är över 3 år sedan tror jag.

När det gäller kompisrelationer så har vi i vårat lilla gäng försökt pigga upp varandra med småsaker, för det är de man kommer ihåg och blir så glad av.

* Jag skickade blommor till en vän som fått nytt jobb
* Jag har fått godis, snälla ord och en liten barnbok hemskickat
* Vänner som köper hem vissa saker de vet att man älskar när man kommer på besök

Tror vi behöver visa mer uppskattning till varandra.
Som sagt var, behöver inte vara något speciellt utan det är de små sakerna som gör skillnad.
Att få ett brev på posten tex, hur ofta får man det och hur glad blir man inte när man ser att det inte är en räkning?

När det gäller dejting, ni som har koll:
Blir ni uppvaktade då eller uppvaktar?
Tar ni med en blomma för att ge på dejten?
Lagar ni mat till personen istället för att går ut och äter på restaurang?
osv

Hmm saknar väl romantiken i mitt liv kanske.

Idag är det massa appar och communitys man ska hitta sin livspartner på och det känns så oromantiskt på något sätt.
Eller har jag fel?

Ja ja, jag svamlar som vanligt.

Ha det bra!

Hemma igen!

Så, nu är jag hemma igen.

Semestern var bra, fick ut det jag ville med andra ord sol och bad.

Vi låg mestadels på stranden men vi åkte även ett litet tåg som tog oss runt på Kreta.
Fick se kolminor, små byar och deras landskap.
Det var trevligt.

Skönt att gå lite sol och få bada lite.
De första dagarna så blåste det lite och det var röd flagg men jag kastade mig iaf.
Fick känna av strömmarna då jag åkte omkull av en våg och slog huvudet i botten och det tog lite tid innan man kom upp.
Starka saker det där, men det gick så bra så.

Brände upp min rygg andra dagen så fick ta det lite lugnt med solandet.
En dag hade vi åska och regn på eftermiddagen men det var rätt skönt för vi hade fått lite bad och sol tidigare på dagen och min rygg var bränt.

Igår åkte vi hem och tyvärr vart planet 2 timmar försenat så vi kom hem runt halv fyra i natt.

Sen inträffade en sak igår innan vi skulle åka hem som tog mig rätt hårt och det sitter i än…

Vi satt och skulle äta lunch på hotellet innan vi skulle åka till flygplatsen.
Mammas kille ställer sig helt plötsligt upp och ropar på hotellägarinnan.
Vi alla trodde det handlade om deras hund, att han var nere på stranden eller liknande men så var inte fallet.

Han har fått syn på en man som ligger och flyter i vattnet, ansiktet ner åt och en arm som guppar upp och ner.

Det visar sig att denna mannen har troligtvis fått något fel på hjärtat och hon ringer ambulans.
Folk flockas och de får upp han ur vattnet, han dotter är där och man ser hur förstörd hon är.

Jag springer ner till stranden och berättar att läkare och ambulans är på väg.

Då ser jag honom.
Lilablå i ansiktet, vit fragma som kommer ur hans mun och han ser inte levande ut.
Första gången jag har sett en människa så.
De lägger han på sidan och försöker få ur all fragma medans hotellägarinnans dotter pratar med läkaren i telefonen om vad de ska göra.

Och sen börjar de pumpa och pumpa på hjärtat.
Då inser jag att hans hjärta slår inte.

Badvakterna kommer efter kanske 5 minuter.
De har missat detta helt.

Vi är kanske 10-12 personer som står och tittar på och andra som hjälper till.
Pratar med olika människor och får reda på att de är norskar och kom dit idag eller igår.

De fortsätter att pumpa och ge mun till mun men inget livstecken.

Till slut kommer en 2 läkare och hjälper till.
Då har det kanske gått 7 minuter.

De fortsätter och sen kommer ambulansen efter 10-15 minuter.

Han andas inte än och hans hjärta slår inte heller.

De kör i väg med honom men det såg inte bra ut.

Detta tog mig hårt, även om detta var för mig en främling.
Vid detta laget har jag gått därifrån för jag orkar inte se detta och känner att jag är nog mer i vägen än gör nytta.
Går ifrån min familj ett tag och ringer Basse och börjar gråta.
Pratar med honom och berättar vad som har hänt och att vi ska åka hem idag osv.

När jag har lagt på så får jag inte hejd på gråten och mamma kommer och kramar om mig.

Insåg att ett liv kan förändras och förstöras så fort.
Att skapa liv kan ta evigheter men ett liv kan tas ifrån oss på mindre än 1 sekund.

Denna mannen var lite över 70 år, så det var inget ungt liv men ändå.
Första/andra dagen på semestern och så dör man….
Vart finns logiken i det?

Fick mig att tänka på en del saker och efter detta så tror jag att mina panikångestattacker är på väg tillbaka.
Hade svårt att andas på flyget hem och har det ännu.
Det ligger ett tryck på halsen och bröstet.
Hoppas att det inte bryter ut.

Mina tankar går till denna familjen och jag hoppas så innerligt att denna mannen klarar sig.