Jämställt hos dig?

Detta är sjukt och jag har reagerat länge på det.

I en traditionellt familj så är pappan barnvakt åt sina barn om mamman ska bort.
Så uttrycks det inte om pappan ska bort dock.
Man kan inte vara barnvakt åt sina egna barn, eller hur?
(Säger inte att alla säger så, men en hel del tyvärr.)

Jag funderar en hel del på jämställdhet i hemmet.
Idag bor jag ensam men är i tankarna att flytta ihop med min Andreas.
Jag vill inte ha 2 heltidsjobb då, ett jobb och ett hem så jag har tänkt mycket på hur vi ska fördela sysslorna hemma.

Mina tankar har varit att om jag sköter matlagningen så får han sköta städ, tvätt och disk (kommer troligen ha diskmaskin dock)
Jaha, det är väl inte jämställt kanske en del tänker men let me break it down to you.

Matlagning görs varje dag.
1. Planera vad som ska ätas
2. Inhandla maten
3. Laga maten

Min uppskattning är att man lägger ca 1 timme per dag i genomsnitt på detta, alltså 7 timmar per vecka ca.

Låt oss säga att man städar och tvättar 1 gång i veckan.
(Vi har inte barn kan tilläggas)
Städ uppskattar jag till 1 timme (om det inte är storstädning), tvätt max 1 timme då du inte är aktiv under tvättningen utan enbart när du lägger i, tar ut, hänger upp tvätten och sen viker den.
Sen diskningen, om du har diskmaskin så stoppar du in och ur den, diskar kastruller osv.
Detta kan ta ca 10-15 min per dag?!
Räknar man ihop allt detta så blir detta ca 3 timmar till 3 timmar och 35 min.
Alltså halva tiden som matlagningen tar.

– ”Ah men man kan ju dela på inköpen av maten osv”

Absolut det kan man, men det beror på hur mycket ens partner vet om matlagning och har koll på hemmet.
Vad tex en korv stroganoff innehåller, vet om ifall toapappret är slut, har koll på att barnen ska på utflykt på torsdag osv.

Så gör ett litet test på er själva:

Vem tar initiativ och vem gör:

1. Matlagning
2. Städning
3. Tvätt
4. Disk

Detta är vardagssysslorna enbart.
Vem är det som tänker på vilken mat ni ska äta och sen tar tag i att det blir av?
Att hela tiden behöva tänka på maten, påminna partnern om att det behövs städas och vara den där ”tjatiga” personen är rätt jobbigt och stressar en.
Planerandet och initiativet ska också räknas in för det tar tid och tankekraft vilket en del verkar bortse ifrån.

Sen kan man lägga till, vem tar initiativet och sen gör:

* Ansvarar för alla familjens födelsedagar och släktens?
(väldigt ofta hör jag om att kvinnan i familjen ansvara för hela mannens familjs födelsedagar och julklappar + sin egen och på så sätt vårdar hans relation till sin familj vilket borde vara hans egna ansvar)

* Om bilen går sönder
(laga själv eller boka och lämna på verkstad)

* Vem planerar och bokar semestern
(jämföra priser, boka resa, aktiviteter, pratar med personer som ska med osv)

* Gräsklippning

* Barnen
(läggning, bad/dusch, påklädning, förskola/skola, alla aktiviteter på skola/förskola, hobbys/sporter osv)

Listan kan göras lång.

Om en part i ett förhållande har majoriteten av alla dessa sysslor, tro fan att man inte är sugen på sex på kvällen då…
Dela så lika som möjligt så har båda parter mer energi, känner sig mindre stressade och på så sätt kan få mer lust.

Veckans fråga



Blommor och bin

Hur pratar ni om sex med era barn?

Om ni inte har barn och kommer skaffa, hur tänker ni kring detta?

Mina tankar (trots att jag troligen inte kommer skaffa barn) är att jag skulle vara öppen, prata på deras nivå och inte skambelägga.
Det är lättare sagt än gjort så jag tänkte att vi kan spåna fram idéer så att man kan få bra tips.

Tips:

Ett tips ifrån min högskolelärare var att ha en skål med kondomer hemma.
Man ska ha en hel del så att det inte syns att man har tagit en för då är det större chans att de tar därifrån och sen fylla på.

Ett annat tips som han kom med var att ge sin dotter en spegel så att hon kan se hur hon ser ut där nere, då vi tjejer inte kan se hela våra kön det utan en spegel.
Han förslog att göra detta i tidig ålder så att man inte skambelägger det.
Många tjejer har aldrig gjort det eller gör det sent i livet och blir lite ”chockade” över hur de ser ut.

Han pratade också om att inte skambelägga onani.
Det är inte ovanligt att barn börjar upptäcka att det är skönt att pilla på sig där nere och ofta blir reaktionen:

– ”Nej usch gör inte så.

Eller så säger man till pojkar:

– ”Åh men se så söt han är när han drar i snoppen.”

men till flickor:

– ”Nej men fy, så gör man inte.”

Istället kan man säga att så gör man inte bland folk men på ditt rum får du göra så, då skambelägger man inte det.

Jag tror på att man ska ha en kontinuerligt samtal om sex och samlevnad, det är ett stort ämne: Skydda sig, onani, relationer, sexuellt våld/våldtäkt, att stå emot grupptryck, genustänk m.m.
Genom att ha enbart 1 samtal om blommor och bin där man oftast bara går igenom att man ska skydda sig så blir det väldigt svårt för ens barn att komma till en om de har problem eller frågor kring sex.
Det blir inget naturlig samtalsämne vilket missgynnar barnet/ungdomen enligt min mening.

Prata med både din dotter och son om rätten till sin egen kropp, både att ingen har rätten att ta på den om du inte vill och att de inte har den rätten om personen inte vill.
Ingen vill tro att ens barn kommer begå ett sexuellt brott, men uppenbarligen så gör många söner och döttrar detta, SÅ PRATA OM DET!

Vad har ni för tips?

Detta är sjukt!

4613310

Satt precis och kollade på julklappar till mina syskonbarn på en av de stora webbutikerna och detta dyker upp.

Smink till barn…

Jag vet att det inte är nytt men trodde inte detta fanns längre, trodde vi hade kommit längre.
Vad sänder vi för signaler till våra barn när vi till och med erbjuder smink till små barn?

Det fanns mer än 1 set, se nedan:

96068104609010

Klart man sätter en populär karaktär ifrån en Disneyfilm på sminket också så att barnen definitivt vill ha det pga av det.

Är det okej för oss att säga att ni duger inte som ni är, här ta lite smink?

Låt barn vara barn så länge som det går !

Relationer

11896226_832813783497919_9107985787385269469_n

Ja nu har jag tänkt igen, haha!

Vi är alla individer och det kan jag tänka mig att de flesta håller med om.
Vi gillar olika saker; golf, matlagning, vara anställd eller egenföretagare, choklad, chilli, bo på landet eller i stan.
Vi gillar olika saker och detta är okej.

När det kommer till relationer så är det inte okej.

Då ska det vara tvåsamhet, tjej och kille men det blir mer och mer accepterat om man är man och man eller tjej och tjej.
Jättebra att vi blir mer toleranta där och vi växer på det området dag för dag tycker jag.
Jag är dock inte homosexuell så har lite dålig insyn i det, och vill inte nervärdera de som har det svårt pga sin läggning tex.

Sen ska man som kvinna vilja ha barn, vill man inte det så är det något fel på en.

– ”Va, vill du inte ha barn, VARFÖR INTE?”

Ja det är nog den reaktionen man får oftast kan jag tänka mig.
(Fördomsfull?)

Så; man, kvinna och barn ,det är så det ska vara.

Vad händer om man inte passar in i den mallen?

* Vill leva med flera partners? (Polygami)
* Vill leva i ett öppet förhållande?
* Vill inte ha barn?
* Vill leva som singel med olika sexpartners?
* Vill leva helt själv?
Osv.

Detta anser jag inte är helt accepterat i dagens samhälle och folk ser säkert snett på dessa som väljer något av detta.
Varför är detta inte okej när man i allt annat får ha olika smak?

Jag har funderat en hel del kring detta, då man har kommit över 30-sträcket och man ”borde” ha skaffat barn vid detta laget eller börja tänka på det.

– ”Vill jag verkligen ha barn?”
– ”Vill jag leva i en traditionell relation?”
osv.

Har länge funderat och kritiserat normer i samhället, kanske inte så mycket här men i mitt huvud.

– ”Vill jag verkligen detta eller är det samhället som säger till mig att det ska vara så här?”

Denna frågan ställer jag mig ofta nu för tiden och jag tror det är en sund fråga att ställa, hellre nu än senare när man sitter där med äkta man, villa, hund och Volvo.

Mitt svar IDAG är:
(Vilket kan ändras)

Nej jag tror inte jag vill ha barn.
Vet inte om jag vill gifta mig.

Älskar barn men vet inte om jag vill ha egna.
Jag vet inte om jag kan vara så osjälvisk och uppoffra så mycket som barn behöver.
Inte få sova på några år, det stora ansvaret, begränsa mitt liv osv.
Vet att det är ett av de största sakerna man kan vara med om som människa, att bli förälder men ändå.
Om jag träffar rätt man/ den rätta pappan för mitt/mina eventuella barn så visst.

Vill jag ha en ”vanlig” relation?
Ja, om jag hittar den rätta, om inte så nej.
Jag tänker inte nöja mig med ”någon”, bara för att ha ”någon” och inte vara ensam.
En öppen relation är inte aktuell idag, är hellre singel med olika partners som tillfredsställer mina behov (sexuella, intimitet osv) än att ”nöja” mig med någon som är en bra man bara för att.

Trivs som singel men träffar man rätt och blir precis golvad av känslor, så ja visst men inte innan det.

Ja jag funderar en hel del kring dessa normer.

Jag vill ge er alla en eloge som vågar gå utanför ramarna och ha en ”annorlunda” relation, den som strider emot normen, det kan inte alltid vara lätt.
Känns det rätt för er, kör på och skit i vad alla andra tycker för det är era liv och ingen annans.

Tummen upp för Ica Maxi Östersund

Så här ska det se ut!

Varför måste vi pracka på våra barn alla normer och regler i så tidig ålder?
Varför kan inte en tjej älska Star Wars eller en kille älska Frozen?

Är så trött på fack och normer.
Låt barn vara barn och ha det de vill ha.

Vi gör det utan att ens tänka på.
Vi köper bilar till killar och dockor till tjejer.
Vi ger dem inte ens ett val, utan att vi ens tänker på det.

Varför inte köpa både ”tjejiga” och ”killiga” saker ifrån första början och låt dem välja.

Minisemester

11659284_800134393432525_8164137166561362506_n

Hej alla!

Imorgon bär det av till Göteborg !
Ska på minisemester med Erika, Jenny, Johan, Chriller och Tomas.
Sen kommer vi nog möta upp mer vänner på Liseberg på måndagen.
Vi kommer nog bli ett gäng på 10-15 personer, ska bli roligt.

Blir 2 hotellnätter med Erika, Liseberg, bio och härligt häng.
Ska bli jätteroligt, precis vad jag behöver.
Saknar mina vänner…

Njuter av helgen!
Fått umgås och busat med min systers barn, hängt med familjen, badat, klippt gräset med ljuv musik i öronen och naturen vid min sida.
Idag har jag mått oförskämt bra måste jag säga.

Igår var det en lugn kväll med mycket snack med Luleåkillen.
Ska allt försöka lösa det så att jag kan åka dit upp, även om det bara blir 1 dygn.

Vann ca 650:- igår på oddset också 😀
Jippi !

Ja just nu känns allt bra på något sätt, fast mina nära och kära bor långt bort.

Närhet

tumblr_lyurikHuWQ1qkp0j6o1_400(Bilden är tagen ifrån girlslovesextoo.tumblr)

Återigen hade jag ett givande telefonsamtal natten mellan lördag och söndag med en ”nyfunnen” vän.

Vi har känt varandra ett tag men det senaste så har vi blivit mer av vänner än bekanta.
Vi kom in på singellivet igen, då vi båda är singlar, och hur mycket man saknar närhet.
Inte just sexet/liggandet/knullandet utan närheten.
Att sova bredvid någon, kramas och mysa framför en film osv.

Vi människor behöver närhet och kroppskontakt och får vi inte det så kan det leda till nedstämdhet och depressioner tex.
Ett för tidigt fött barn som får kroppskontakt har en större chans att överleva än ett barn som inte får det tex och det säger en del.

När jag var yngre så hade jag en period då jag jagade närhet.
Tog det lite här och var, bara jag fick det.
Vart att man låg med killkompisar, fast man egentligen bara ville vara nära någon.
I efterhand kan jag titta tillbaka på det och reflektera över det och lära mig av det.

I somras/höstas så använde jag mig av närhet också för att dämpa ångest/panikattacker.
Jag sov dålig, hade konstant ångest och panikattacker och att då få somna i någons famn utan ångest/panikattacker var guld värt, även om det bara var för 1 natt.

Visst detta resulterade i en del stök i mitt liv då jag under perioder hade mer än 1 person att dämpa min ångest med.
Hade inte dessa relationer för att dämpa min ångest men de hjälpte till mot den, vilket var ett plus och tyvärr så bidrog vissa relationerna till en del ångest också.
Vart ju som sagt var kär i en av personerna (var ”exklusiv” med honom ett bra tag) och när det inte var besvarat så tog jag till flykt till en annan person för att dämpa den där jävla ångesten.
Visste att detta kanske inte var rätt lösning men just då hittade jag ingen annan utväg.

När man använt alkohol, funderat på att ta illegala droger för att dämpa ångesten så var det ett lätt val att vända sig till en annan person, få närhet och somna på hans arm.

Brukar skämta om att jag är en ”närhets-juky” och det stämmer nog till en viss del.
Blir lätt så när mitt liv har sett ut som det har gjort det senaste.
Inget jobb, går hemma hela dagarna utan någon fysisk kontakt med någon (pratar med folk via datorn varje dag dock men inte samma sak), inga nära vänner som bor här osv.
Ska bli ändring på det dock, letar jobb och bostad som bara den just nu.

Kanske ska åka iväg i helgen och träffa en kompis.
Vi får se hur helgen planeras.
Varit hemma nu hela januari och rastlösheten spritter i kroppen.

Ja, det var dagens tankar det…

Störd sömn

Hej alla!

Panikattackerna och ångesten börjar sakta försvinna, yeah !
Tyvärr har min sömn börjat krångla istället sen ca 2-3 veckor tillbaka, svårt att somna men när jag sover så sover jag oftast.
Inte igår dock…

Lade mig för jag var trött för en gångs skull och somnade faktiskt rätt snabbt.
Låg och kollade på en serie och sen somnade.
Efter att ha sovit i ca 10-15 min så vaknar jag av att en kvinna skriker för full hals på serien, hon föder barn…
Vaknade och var pigg.

Somnade om efter ca 2 timmar och sov gott.
Då hamnar jag i sömnparalys.
Svårt att förklara men man är vaken fast man sover.
Du är vaken men kroppen är förlamad och har inte vaknat till än.
Fick lite lätt panik men visste var det var för jag har haft det tidigare (var länge sedan nu dock) och de har pratat om det på Morgonpasset i P3.
Kunde styra min dröm och bestämma vart jag skulle i den och visste att jag drömde osv.
Slutade dock med att jag trodde att jag var vaken för jag låg precis i samma position så som jag gjorde i verkligheten som i drömmen i sängen.
Någon lägger sig i sängen, jag får lätt panik, sen sätter sig personen över mig och håller fast mig med sina knän på mina armar.
Får full panik för personen agerar som en överfallsvåldtäktsman.
Ser vem det är och blir lite lugnare, det är någon jag känner och sen vaknar jag upp helt.
Sjukt läskigt.

Tog väl ca 1-2 timmar att somna om igen, sjukt lång dröm igen och sen väcks jag av något, minns inte vad.
Sen tar det återigen någon timme innan jag somnar igen.

Var ingen toppen natt direkt.

Har fått en insomnia-vän iaf, Erika.
Hon är sjukskriven just nu och har också sömnproblem så vi sitter uppe ibland på nätterna när vi inte kan sova eller pratar i telefonen tills en av oss börjar bli trött.
Hoppas att hon snart blir bra.
Håller en tumme gumman!

Hoppas ni sover som man ska iaf 😀