Imagine Dragons levererade igen!

Förra torsdagen så var det konsert!
Globen, Imagine Dragons, ståplats och helt själv.

Första gången jag gick själv och hade ståplats men det gick bra.
De levererade som vanligt, har sett dem 3 gånger nu och det kommer bli flera gånger.

På fredagen åkte jag vidare till Sundsvall.
Utgång med vänner på fredagen och sen mys med killen fram till tisdagen.
Var precis vad jag behövde, det kom i rätt tid.

Jag har haft det tufft den senaste tiden med sjukdom, försäkringskassan som är djävulen och vägrar ge mig sjukpeng, privata saker som har varit tuffa m.m.

Sen kom bomben att Avicii gick bort.
Satt med vänner via datorn och vi satt som fågelholkar.
Hur?
Varför?
Va?
Frågorna var många och sen såg jag dokumentären några dagar senare och allt föll på plats.
Hans mod att uttrycka sin ångest, sjukdom och sina behov men ingen lyssnade.

”Jag vill verkligen inte riskera någonting igen.
Jag vill inte hamna nere i ett hål igen.”

”Jag har sagt till dem att jag inte kommer kunna spela längre.
Jag har sagt att jag typ kommer att dö.”

Ingen lyssnade…

Hans ord satte sig, jag kände så väl igen mig i honom och hans sjukdomsbild.

– ”Ah men du behöver inte tänka på detta nu, det är inget att stressa över”
– ”Det försvinner ju inte, bara för att vi inte pratar om det”

När folk säger: Stressa inte, tänk inte på det osv så menar de väl men det de inte förstår är att minsta lilla grej kan stressa sönder en.
Det är inget man väljer utan kroppen reagerar så instinktivt.
Normaltillståndet är stress och det som är onormalt är ett lugn i kroppen som man har när man är frisk.
Det går inte bara att stänga av, det är sjukdomen.

Sen lägg på ångest, panikattacker, skuldkänslor för att man inte orkar/kan göra det man förut har kunnat göra, sorgen över att man inte känner igen sig själv längre, sorgen att man inte kan/orkar göra saker man förut njöt av osv.
Det blir en del.

Efter att ha sett denna dokumentär och återigen negativa besked ifrån försäkringskassan (4 olika läkare har skrivit X antal läkarintyg men inget duger) så slog det ner som en bomb på mig.
Jag släppte fasaden och hopplösheten lät jag komma in.

Gör inte jag något åt hur jag lever mitt liv idag så kommer jag att dö.
3-4 depressioner (med ångest och panikångest) och haft utmattningssyndrom 2 gånger inom loppet utav 5 år och jag är enbart 32 år.

Jag kämpade ända in i kaklet för att inte hamna i en depression igen men försäkringskassan satte stopp för det.
Tack vare dem har jag blivit sjukare och måste med största sannolikhet börja jobba 100% igen inom en väldigt snar framtid fast jag inte är frisk.

Jag måste göra något, annars kommer jag att dö.
Det här håller inte.

Vid min förra depression så fick jag för första gången självmordstankar och det skrämde skiten ur mig.
Hur kan man ens tänka så?
Det gjorde mig rädd men jag tog tag i det, pratade med min kurator om detta och det gick bra den gången.

Denna gången blev jag inte rädd, jag blev likgiltig.
Min logiska del av hjärnan säger:
-” Det är nu du ska vara rädd”
Men min sjuka hjärna säger:
– ”Jag orkar inte bry mig längre”

Så ja, jag måste göra något för annars kommer dessa sjukdomar att ta död på mig.

Veckans diskussion

Denna vecka: Hjärtesorg

De flesta utav oss har nog blivit dumpade, lämnade eller gjort slut med sin partner.

Om det har tagit slut så kan det kännas som om allt är över, man mister den man står närmast, man förlorar sin trygghet i livet eller man får en förändring som man inte själv har valt.

Det kan också kännas som en befrielse, något man har velat länge men inte orkat tagit tag i.

Hur hanterar ni att lämna eller att bli lämnad?

Jag har hanterat det på olika sätt:

* Gråtit i timmar
* Haft ångest
* Funderat på om man har gjort rätt val
* Sökt närhet i en annan famn
* Isolerat mig
* Supit mig full, stått på ett barbord och känt att livet leker
* Skadat mig själv

Jag tycker inte det finns några rätt eller fel utan man får göra som man själv känner för.
En del kan inte förstå hur man helgen efter ligger i en annan famn och dömer en direkt.
Att ens förra partner kan må sämre förstår jag, samtidigt så är man inte ett par längre och hur man hanterar sin sorg är individuellt.

För det är en sorg !
En tidperiod i sitt liv är slut.
Det kan vara rätt val men en sorg kan infinna sig ändå.

Ge gärna tips på vad som har fungerat för er.

Veckans fråga

Exempel på psykiska sjukdomar: Ångest, panikångest, depression, bipolär, schizofreni osv


Närhet

tumblr_lyurikHuWQ1qkp0j6o1_400(Bilden är tagen ifrån girlslovesextoo.tumblr)

Återigen hade jag ett givande telefonsamtal natten mellan lördag och söndag med en ”nyfunnen” vän.

Vi har känt varandra ett tag men det senaste så har vi blivit mer av vänner än bekanta.
Vi kom in på singellivet igen, då vi båda är singlar, och hur mycket man saknar närhet.
Inte just sexet/liggandet/knullandet utan närheten.
Att sova bredvid någon, kramas och mysa framför en film osv.

Vi människor behöver närhet och kroppskontakt och får vi inte det så kan det leda till nedstämdhet och depressioner tex.
Ett för tidigt fött barn som får kroppskontakt har en större chans att överleva än ett barn som inte får det tex och det säger en del.

När jag var yngre så hade jag en period då jag jagade närhet.
Tog det lite här och var, bara jag fick det.
Vart att man låg med killkompisar, fast man egentligen bara ville vara nära någon.
I efterhand kan jag titta tillbaka på det och reflektera över det och lära mig av det.

I somras/höstas så använde jag mig av närhet också för att dämpa ångest/panikattacker.
Jag sov dålig, hade konstant ångest och panikattacker och att då få somna i någons famn utan ångest/panikattacker var guld värt, även om det bara var för 1 natt.

Visst detta resulterade i en del stök i mitt liv då jag under perioder hade mer än 1 person att dämpa min ångest med.
Hade inte dessa relationer för att dämpa min ångest men de hjälpte till mot den, vilket var ett plus och tyvärr så bidrog vissa relationerna till en del ångest också.
Vart ju som sagt var kär i en av personerna (var ”exklusiv” med honom ett bra tag) och när det inte var besvarat så tog jag till flykt till en annan person för att dämpa den där jävla ångesten.
Visste att detta kanske inte var rätt lösning men just då hittade jag ingen annan utväg.

När man använt alkohol, funderat på att ta illegala droger för att dämpa ångesten så var det ett lätt val att vända sig till en annan person, få närhet och somna på hans arm.

Brukar skämta om att jag är en ”närhets-juky” och det stämmer nog till en viss del.
Blir lätt så när mitt liv har sett ut som det har gjort det senaste.
Inget jobb, går hemma hela dagarna utan någon fysisk kontakt med någon (pratar med folk via datorn varje dag dock men inte samma sak), inga nära vänner som bor här osv.
Ska bli ändring på det dock, letar jobb och bostad som bara den just nu.

Kanske ska åka iväg i helgen och träffa en kompis.
Vi får se hur helgen planeras.
Varit hemma nu hela januari och rastlösheten spritter i kroppen.

Ja, det var dagens tankar det…

Störd sömn

Hej alla!

Panikattackerna och ångesten börjar sakta försvinna, yeah !
Tyvärr har min sömn börjat krångla istället sen ca 2-3 veckor tillbaka, svårt att somna men när jag sover så sover jag oftast.
Inte igår dock…

Lade mig för jag var trött för en gångs skull och somnade faktiskt rätt snabbt.
Låg och kollade på en serie och sen somnade.
Efter att ha sovit i ca 10-15 min så vaknar jag av att en kvinna skriker för full hals på serien, hon föder barn…
Vaknade och var pigg.

Somnade om efter ca 2 timmar och sov gott.
Då hamnar jag i sömnparalys.
Svårt att förklara men man är vaken fast man sover.
Du är vaken men kroppen är förlamad och har inte vaknat till än.
Fick lite lätt panik men visste var det var för jag har haft det tidigare (var länge sedan nu dock) och de har pratat om det på Morgonpasset i P3.
Kunde styra min dröm och bestämma vart jag skulle i den och visste att jag drömde osv.
Slutade dock med att jag trodde att jag var vaken för jag låg precis i samma position så som jag gjorde i verkligheten som i drömmen i sängen.
Någon lägger sig i sängen, jag får lätt panik, sen sätter sig personen över mig och håller fast mig med sina knän på mina armar.
Får full panik för personen agerar som en överfallsvåldtäktsman.
Ser vem det är och blir lite lugnare, det är någon jag känner och sen vaknar jag upp helt.
Sjukt läskigt.

Tog väl ca 1-2 timmar att somna om igen, sjukt lång dröm igen och sen väcks jag av något, minns inte vad.
Sen tar det återigen någon timme innan jag somnar igen.

Var ingen toppen natt direkt.

Har fått en insomnia-vän iaf, Erika.
Hon är sjukskriven just nu och har också sömnproblem så vi sitter uppe ibland på nätterna när vi inte kan sova eller pratar i telefonen tills en av oss börjar bli trött.
Hoppas att hon snart blir bra.
Håller en tumme gumman!

Hoppas ni sover som man ska iaf 😀

Ångestladdad dröm

579650_219817478190904_194611046_n

Hej alla!

Har haft en tuff vecka med massa panikångest och ångest.
Det har dragit igång igen i omgångar tyvärr men denna veckan har varit för jävlig rent ut sagt.

Sedan detta började så har jag testat det mesta för att dämpa den:

* Motion – funkar helt okej ett tag fast det är det sista man är sugen på vid ångest
* Magnesiumtillskott – funkade okej, men fick stickningar i fingrarna av det
* Andningsövningar – funkade ett tag men inte längre
* Välkomna ångesten – funkade ett tag men inte längre
* Sex och närhet – funkar men det finns inte alltid tillgängligt
* Alkohol – funkar men kan gör den värre dagen därpå

Tackade nej till mediciner förra hösten när det var som värst för att jag skulle klara det själv.
Envis som man är och en stark själ…
Nu har jag nått den gränsen, av enbart 3 dagar, att jag funderar på det.
De mediciner jag har hemma tar minst 14 dagar att kicka in som de ska och denna ångesten är enbart tillfällig och jag vet vad den beror på, troligen, så de får stanna i medicinskåpet.
Har t.o.m haft funderingar kring att rubba på vissa ”beslut” som jag har stått fast vid i alla år, men vi får se…

Hade en jobbig dröm i natt också som jag tror var ett sätt att få ur mig lite ångest.

Var en sjukt lång dröm där jag bland annat hade tappat 7 kg 😀
Det var de positiva i drömmen, haha!

Vill inte skriva ut namn på personerna så de får heta A,B & C.

Jag åkte tunnelbana med A av någon anledning.
Var värsta ljusshowen utanför vagnarna i tunnlarna och vi var ensamma i vagnen.
Tänkte inte mer på det sen dock.

Helgen efter detta så smsade jag A och frågade om han ville komma hit, men fick inget svar.
Vart lite frustrerad och nere så jag skickade ett sms till B istället och frågade om han ville ses.
B var min första kärlek och kille som jag hade när jag gick på lågstadiet och inte har sett/pratat med på sjukt många år.
Han ville komma så han kom och vi gick på stan och hade det trevligt.
Var något jippo i stan med massa folk och partytält med mat osv.

Vi gick förbi tågstationen och där stod A.
Fick lite panik för att jag var med B och visste inte hur jag skulle hantera situationen.
Vi gick iaf alla 3 och satte oss vid ett bord och började snacka och jag var sjukt nervös och visste inte hur jag skulle lösa detta.
Mamma sitter vid ett annat bord och får syn på B och skriker:

– B, kom hit så får jag krama lite på dig.

Då kommer C upp bakom mig och kysser mig.
Fick ännu mer panik.
Frågade vad C gjorde där för han skulle vara på ett behandlingshem.
Tog tag i honom och gick iväg för att prata med honom.
Frågade va han gjorde där och han förklarade att det hade varit för jobbigt på behandlingshemmet så han hade stuckit.
Han stod där nervös, nedstämd och lite rädd.
Kramade om honom och sa att allt skulle bli bra, sen försvann han.

Gick tillbaka till bordet och då sitter A och gråter och är helt förstörd.

–   ”Du fattar ju inget. Jag som hade hyrt hela tunnelbanan för våran skull och du fattar inte det. Du fattar inte att jag tycker om dig” sa han och tårarna som bara forsade ner för hans kinder.

Förklarade då att jag inte hade fattat detta med tunnelbanan men att jag också tyckte om honom på det sättet.

Kollade upp på B och bad om ursäkt för denna röran.
Han log och sa att det var ingen fara.

Sen vaknade jag.

Låg kvar ett bra tag i sängen innan jag gick upp och funderade och reflekterade.
Så hårt som jag sov i natt var länge sedan jag gjorde.
Brukar ofta vakna någon gång under natten/morgonen och typ vända mig eller så men i natt var jag så klubbad och vaknade inte fören vid 12.40.
Kroppen var nog helt slut efter dessa dagar.

Idag har det varit okej hittills, det ligger och pyr men inte brutit ut än, irriterande som fan dock.

Hoppas ni mår bra iaf och tack för att ni finns här.

Livet på paus

Hej alla söta!

Igår gick äntligen bilen igenom besiktningen, tredje gången gillt 😀

Imorgon ska jag på ett möte inför att gå bredvid på hemtjänsten i stan.
Så kommer kanske få jobba lite framöver.

Fick tyvärr väldigt dåliga nyheter om en vän idag också.

Annars har jag haft ångest och panikångest hela dagen och jag vet inte varför och det har jag irriterat mig på.
Runt 21.30 så tog jag mig en promenad och då lugnade det ner sig en hel del.
Var ett tag sedan jag hade det nu som tur är.

Känns som att jag har mitt liv på paus lite just nu.
Bor inte i rätt stad, inga vänner i närheten direkt, dåligt med pengar så att man inte kan hitta på saker m.m.
Jag existerar men lever inte just nu.
Oj det där lät lite deprimerande men lite så känns det.

Det kommer att vända.
Vill bara få en lägenhet i Stockholmsområdet, få ett jobb, umgås med nära och kära och leva livet 😀
Men just nu är det enbart en väntan.
Tålamod har aldrig varit min starka sida, haha!

Ångesten/panikångesten kan bero på jobbet jag kanske får.
Vill egentligen inte jobb med människor just nu för att jag var sjukskriver pga av det sist och lite rädd att hamna där igen tror jag.
Jag ska ge det ett försök för jag behöver pengarna men säger kroppen ifrån så får jag lyssna på den för en gångs skull.

Nej nu måste jag sova så att jag kommer upp till mitt möte imorgon.

Sov gott alla!

Man vill ha mer av det goda…

eroticpics.tumblr.tumblr_mi70x2y1dB1s0ixh8o1_500

Mmm mycket vill ha mer sägs det ju…

Jag har inte skrivit så mycket om mitt egna sexliv de senaste åren.
Det är ett medvetet val av olika anledningar.
Känner att jag inte vill bli så privat och några av anledningarna är av respekt till mina partners, vill ha en seriös framtoning på bloggen (ingen porrblogg) och känner att allt behöver inte ALLA få reda på.
Allt som läggs upp på Internet stannar på Internet hur gärna man än vill att det ska försvinna.

Tänkte dela med mig lite nu iaf.

Förra året när jag vart sjuk (på väg in i väggen, panikångest, ångest osv)försvann sexlusten totalt.
Precis som att knäppa av en strömbrytare, den fanns inte alls där.
Spelade ingen roll att jag tyckte att min dåvarande sambo var snygg/sexig/het osv eller en bra porrfilm, den fanns inte där.

Det var väldigt provocerande för mig och en utmaning på ett sätt.

Det slutade med att jag nästan inte hade sex på 1 år.
Därför så tappade jag lite intresset för bloggen också och var inte så aktiv.
Sen hade jag inte orken till det heller pga sjukdomen.

Nu när man har smakat på det goda igen och är frisk så vill man bara ha mer.
Nästan som att man ångrar sig att man hade sex igen för nu vet man vad man har missat.
Samtidigt så är jag inte en tjej idag som ligger runt.
Ligger inte med vem som helst, har mer självrespekt för mig själv och värdesätter bra sex.
Är det dåligt sex så kan det kvitta.

Vill ha en kk som jag kan lita på, där man respekterar varandra men även får lite av den där närheten.
Kyssas, mysa efteråt, kanske se en film osv.
Närheten är lika viktig som sexet känner jag nästan.
En vän man har sex med helt enkelt.
Lättare sagt än gjort.
Sen ska personen finnas inom ett rimligt avstånd också.

Ja det är inte lätt alltid, men det vet jag vid det här laget efter allt man har gått igenom i livet, haha!

Sen har jag ingen aning om hur folk uppfattar mig.
Har en känsla av ett folk tror att jag är så självsäker när det gäller relationer och sex, men ack så fel.
Kan bli som en osäker 14-åring igen.

* Är detta enbart sex?
* Vad är okej inom en kk-relation?
* Är detta enbart ett engångsligg?
* Vad förväntas av mig?
* Vad tycker den andra personen om mig?
Osv.

Mycket tankar och funderingar som cirkulerar i mitt huvud, är ju en ”tänkare” som tänker alldeles för mycket för mitt eget bästa, oftast.

Allt löser sig till slut som jag brukar säga dock.

Den smyger sig på

Ångesten alltså…

Den har varit borta ett bra tag men kom smygandes för några dagar sedan igen.
Den sitter där i halsen som en påminnelse.
Vet inte riktigt varför den är där nu.

Kan beror på att vi ska gå isär, letandet efter en ny lägenhet, alla förändringar som står inför dörren osv.
Samtidigt så har jag fått mer energi, träffat mina vänner oftare och massa planer på småresor till vänner runt om i Sverige.

Kanske är för att mycket tankar snurrar i huvudet på framtiden.
Allt löser sig som jag brukar säga.
Har varit med om värre saker och ”överlevt”, haha.

Kollade in en lägenhet i måndags, ska titta på en till på torsdag och sen även på tisdag nästa vecka.
Full rulle !

Oflyt

Lite oflyt nu…

Samtalet i natt och idag så tändes en varningslampa i bilen halvvägs till skolan.
Något fel i/på det elektroniska systemet till motorn.

Ska ringa verkstaden imorgon och se vad det kan vara för fel.

Annars har dagen varit bra.
Simmar 1500 meter vid 06.30 och sedan sova jag lite när jag kom hem.
Var i skolan och jag fick en glimt av den ”mig själv”.
Jag satte mig inte ensam, utan tog initiativ till att sätta mig vid en kursmedlem och pratade.
Drev ett samtal och var social.
Det var länge sedan jag kände att jag hade ork till detta.

Ser ljusglimtar bara av 1-2 dagars sjukskrivning.

Sedan fick jag ordna lite med jobbsaker när jag kom hem nu och ångesten dök upp direkt tyvärr.

Jag försöker fokusera på det positiva dock!

Drömmar är skumma och läskiga ibland

Idag hände något sjukt läskigt.

Efter att vi var nere på centrum åkte vi till Puttes mamma och hälsade på.
Vi åt lite middag och umgicks med henne, Puttes bror och Noah,hans son.

Puttes mamma berättade att Helen hade haft en sjuk dröm inatt.
Hon hade drömt att Daniel, hennes kille och Puttes bror, hade försvunnit men det struntade hon i och så tog hon Putte i stället.

När hon berättar detta slår det mig….

Jag vakande upp vansinnig i morse, pga en dröm.

Jag hade drömt att Putte först hade pussat Helen och det kunde jag ta men sen hade han oralsex med henne, mitt framför mina ögon.
Jag konfronterade honom om det men han ryckte på axlarna som om det inte var något.
Han ville bara visa sina skills.

Jag blir sällan arg och det vet de som känner mig men jag var rasande när jag vaknade, tills jag insåg att det var en dröm.
Sjukt va?

Det stannar inte där.
Innan jag åkte ner och mötte Putte ringde han mig och frågade om han gjorde något dumt igår.
Nej svarade jag och undrade varför.

–   ”Jo jag vaknade med en sådan ångest i morse och hade en känsla av att jag hade gjort något fel igår”

Han hade druckit typ 3-4 öl, lite små lullig men inte full och han hade inte gjort/sagt något dumt.

Detta var riktigt creepy.
2 personer drömmer i princip samma dröm fast ur olika perspektiv och den personen som är huvudpersonen har ångest när han vaknar.

Har detta hänt er någon gång?