Imagine Dragons levererade igen!

Förra torsdagen så var det konsert!
Globen, Imagine Dragons, ståplats och helt själv.

Första gången jag gick själv och hade ståplats men det gick bra.
De levererade som vanligt, har sett dem 3 gånger nu och det kommer bli flera gånger.

På fredagen åkte jag vidare till Sundsvall.
Utgång med vänner på fredagen och sen mys med killen fram till tisdagen.
Var precis vad jag behövde, det kom i rätt tid.

Jag har haft det tufft den senaste tiden med sjukdom, försäkringskassan som är djävulen och vägrar ge mig sjukpeng, privata saker som har varit tuffa m.m.

Sen kom bomben att Avicii gick bort.
Satt med vänner via datorn och vi satt som fågelholkar.
Hur?
Varför?
Va?
Frågorna var många och sen såg jag dokumentären några dagar senare och allt föll på plats.
Hans mod att uttrycka sin ångest, sjukdom och sina behov men ingen lyssnade.

”Jag vill verkligen inte riskera någonting igen.
Jag vill inte hamna nere i ett hål igen.”

”Jag har sagt till dem att jag inte kommer kunna spela längre.
Jag har sagt att jag typ kommer att dö.”

Ingen lyssnade…

Hans ord satte sig, jag kände så väl igen mig i honom och hans sjukdomsbild.

– ”Ah men du behöver inte tänka på detta nu, det är inget att stressa över”
– ”Det försvinner ju inte, bara för att vi inte pratar om det”

När folk säger: Stressa inte, tänk inte på det osv så menar de väl men det de inte förstår är att minsta lilla grej kan stressa sönder en.
Det är inget man väljer utan kroppen reagerar så instinktivt.
Normaltillståndet är stress och det som är onormalt är ett lugn i kroppen som man har när man är frisk.
Det går inte bara att stänga av, det är sjukdomen.

Sen lägg på ångest, panikattacker, skuldkänslor för att man inte orkar/kan göra det man förut har kunnat göra, sorgen över att man inte känner igen sig själv längre, sorgen att man inte kan/orkar göra saker man förut njöt av osv.
Det blir en del.

Efter att ha sett denna dokumentär och återigen negativa besked ifrån försäkringskassan (4 olika läkare har skrivit X antal läkarintyg men inget duger) så slog det ner som en bomb på mig.
Jag släppte fasaden och hopplösheten lät jag komma in.

Gör inte jag något åt hur jag lever mitt liv idag så kommer jag att dö.
3-4 depressioner (med ångest och panikångest) och haft utmattningssyndrom 2 gånger inom loppet utav 5 år och jag är enbart 32 år.

Jag kämpade ända in i kaklet för att inte hamna i en depression igen men försäkringskassan satte stopp för det.
Tack vare dem har jag blivit sjukare och måste med största sannolikhet börja jobba 100% igen inom en väldigt snar framtid fast jag inte är frisk.

Jag måste göra något, annars kommer jag att dö.
Det här håller inte.

Vid min förra depression så fick jag för första gången självmordstankar och det skrämde skiten ur mig.
Hur kan man ens tänka så?
Det gjorde mig rädd men jag tog tag i det, pratade med min kurator om detta och det gick bra den gången.

Denna gången blev jag inte rädd, jag blev likgiltig.
Min logiska del av hjärnan säger:
-” Det är nu du ska vara rädd”
Men min sjuka hjärna säger:
– ”Jag orkar inte bry mig längre”

Så ja, jag måste göra något för annars kommer dessa sjukdomar att ta död på mig.